Giösling
16.06.07, 11:39
Kesäkuun 29 päivänä vuonna 1809 vihitään Ruotsinpyhtään Kuninkaankylässä avioon rusthollarinpoika Fabian Emanuel Barck ja neiti Sofia Gustava von Hertzen. Nuoripari asettuu asumaan sulhasen kotiin Ruotsinkylän Pappilaan. Heitä seuraa sinne myös morsiamen äiti Anna Sofia Nessen. Sofia Gustava von Hertzen oli syntynyt Lapinjärven Raniksen kersantinpuustellissa, jossa hänet kastettiin 10.7.1785. Hänen isänsä Hans Ernst toimi Uudenmaan rakuunoiden vääpelinä ja asutti kyseistä puustellia aina kuolemaansa 16.1.1798 asti. Sofia Gustava oli lapsista nuorin, eikä häntä ole merkitty esimerkiksi Axel Bergholmin Sukukirjan von Hertzen-selvitykseen. Sensijaan Axel Bergholm mainitsee Fabian Barckin virheellisesti Lovisa Ulrika von Hertzenin puolisona, joka todellisuudessa avioitui räätäli Hans Blombergin kanssa. Fabian Emanuel Barckin kälyjä ja lankoja olivat myöskin Maria Katarina Bröijer till Rosnäs, Gustav Weckman, Anders Wilhelm Dahlberg, Johanna Beata Brummer, Carl Adolf Taube ja Johanna Sofia Stormbom.
Hans Ernstin ja Anna Sofian esikoispojan ja Fabian Emanuel Barckin langon, eversti Ernst Gustav von Hertzenin sensijaan tuntee koko Suomen lukeva kansa. Hän on se Siikajoen Sankari, jonka Runeberg Vänrikki Stoolin tarinoissaan runossaan “Sotamarski” ikuisti jälkipolville luutnantti Carl Johan Reiherin (1781-1846) suuhun sovitetuin säkein:
”Cronstedtinpa ajutantti,
Reiher Luutnantt' tuohon tiesi: ”Lemmon valhe, että Klingspor seisahtunut on kuin miesi; Adlercreutz ja Hertzen poisti häpeämme kunnollansa; marski, hitto vieköön, matkall' oli vanhaan tapahansa.”.”Hans Ernstin kuoltua koko suuri sisarussarja sai turvapaikan Ernst Gustavin kotoa Ruotsinpyhtään Kuninkaankylän Yrjaksen kapteeninpuustellista, joka pitkäaikaisimman haltijansa mukaan myöhemmin ristittiin Gustavslugniksi. Kyseessä on se sama puustelli, joka aiemmin oli palvellut sekä Alexander Modelinin, Christian Henrik von Krassowin, että korpraali Jacob Giöslingin ja äitinsä Anna Rödingin asuinpaikkana.
versti von Hertzenin arjesta antaa Anders Allardt seuraavan kuvan Strömfors Socken-teoksessaan:
“Till sin andliga läggning var v. Hertzen allvarlig och rättskaffens med ett inslag av religiositet. Enkel i sitt levnadssätt och regelbunden i sina vanor förde han ett stilla, tillbakadraget liv. Gråa rocken, ett mine av gamla uniformen, bytes blott vid högtidligare tillfällen ut mot högtidsdräkten. Klockan 5 var han uppe varje morgon, och då togs ett halvt jungfrumått av hemmabryggda “beska droppen” – den vanliga dragsransonen. Om sommaren var han ute med sitt arbetsfolk, sådde själv sin åker och räfsade på ängen.
Hans boställe var det enda han hade att leva av, och hushållet var stort: hustru, åtta barn, ålderstigen moder och fyra oförsörjda systrar. Tvenne gånger blev han erbjuden befall vid de ryska trupperna: den ena gången av Kamenski, den andra gången av kejsar Alexander I, som låtit kalla honom till sig på Parola malm. “Jag kan blott en gång svara trohetsed”, lydde det för honom betecknad svaret. Stor omrsorg ägnade han åt sina yngre barns uppfostran. För v. Hertzens insats i socknen kommunala arbete, skola vi I ett annat sammanhang redogöra. Under hans senare levnadsår blev hans hälsa klen, illa skötta blessyrer gjorde sig påminta och hans arbetsformåga avtog. I följd härav sällade sig ekonomiska bekymmer till andra svårigheter. Men i de hela bar han livets börda med jämnmod.
Ernst Gustav von Hertzen avled den 19 december 1834 på sitt boställe Gustavslugn.”
jatkuu..
Hans Ernstin ja Anna Sofian esikoispojan ja Fabian Emanuel Barckin langon, eversti Ernst Gustav von Hertzenin sensijaan tuntee koko Suomen lukeva kansa. Hän on se Siikajoen Sankari, jonka Runeberg Vänrikki Stoolin tarinoissaan runossaan “Sotamarski” ikuisti jälkipolville luutnantti Carl Johan Reiherin (1781-1846) suuhun sovitetuin säkein:
”Cronstedtinpa ajutantti,
Reiher Luutnantt' tuohon tiesi: ”Lemmon valhe, että Klingspor seisahtunut on kuin miesi; Adlercreutz ja Hertzen poisti häpeämme kunnollansa; marski, hitto vieköön, matkall' oli vanhaan tapahansa.”.”Hans Ernstin kuoltua koko suuri sisarussarja sai turvapaikan Ernst Gustavin kotoa Ruotsinpyhtään Kuninkaankylän Yrjaksen kapteeninpuustellista, joka pitkäaikaisimman haltijansa mukaan myöhemmin ristittiin Gustavslugniksi. Kyseessä on se sama puustelli, joka aiemmin oli palvellut sekä Alexander Modelinin, Christian Henrik von Krassowin, että korpraali Jacob Giöslingin ja äitinsä Anna Rödingin asuinpaikkana.
versti von Hertzenin arjesta antaa Anders Allardt seuraavan kuvan Strömfors Socken-teoksessaan:
“Till sin andliga läggning var v. Hertzen allvarlig och rättskaffens med ett inslag av religiositet. Enkel i sitt levnadssätt och regelbunden i sina vanor förde han ett stilla, tillbakadraget liv. Gråa rocken, ett mine av gamla uniformen, bytes blott vid högtidligare tillfällen ut mot högtidsdräkten. Klockan 5 var han uppe varje morgon, och då togs ett halvt jungfrumått av hemmabryggda “beska droppen” – den vanliga dragsransonen. Om sommaren var han ute med sitt arbetsfolk, sådde själv sin åker och räfsade på ängen.
Hans boställe var det enda han hade att leva av, och hushållet var stort: hustru, åtta barn, ålderstigen moder och fyra oförsörjda systrar. Tvenne gånger blev han erbjuden befall vid de ryska trupperna: den ena gången av Kamenski, den andra gången av kejsar Alexander I, som låtit kalla honom till sig på Parola malm. “Jag kan blott en gång svara trohetsed”, lydde det för honom betecknad svaret. Stor omrsorg ägnade han åt sina yngre barns uppfostran. För v. Hertzens insats i socknen kommunala arbete, skola vi I ett annat sammanhang redogöra. Under hans senare levnadsår blev hans hälsa klen, illa skötta blessyrer gjorde sig påminta och hans arbetsformåga avtog. I följd härav sällade sig ekonomiska bekymmer till andra svårigheter. Men i de hela bar han livets börda med jämnmod.
Ernst Gustav von Hertzen avled den 19 december 1834 på sitt boställe Gustavslugn.”
jatkuu..